Har ni också läst astronauters beskrivning av planeten sedd från rymden? Inga gränser, inga linjer över kontinenterna, ett helt runt rymdskepp ensamt i rymden.
Deras ord belyser något så viktigt som jag själv varit mer medveten om på senare tid – upplevelse av helhet, både i det stora och det lilla. Jag känner av när något inte är helt – i mig själv och mitt beteende, i min uppmärksamhet, i mina relationer, i mina vanor.
Det är mycket i världen och vår vardag som drar oss mot splittring, och fokus på delar snarare än helhet.
Splittrad uppmärksamhet har jag redan skrivit om i ett tidigare inlägg, nu tänker jag mer på det fysiska. Vi är uppväxta med ett synsätt där kroppen ses som separata delar och medicinskt oftast behandlas lokalt en del i taget.
Men i verkligheten är allt kopplat till varandra i kropp och sinne och världen och det existensiella är ett.
Många har tappat bort att låta sin kropp röra sig som en helhet.
I vardagen använder vi kroppen på olika sätt, i bästa fall i någorlunda kontakt med vad som är bra för oss, men ofta på ett sätt som innebär att kroppen gör sitt jobb men del för del, lite isolerat.
Vi bär saker mest med armarna, går utan att riktigt känna fötterna. Sitter långa stunder framåtlutade över en skärm osv.
Men kroppen är byggd för helhet. Rörelse som kan få börja i kontakt med marken – fötterna tar emot, benen svarar, kraften rör sig vidare genom höfter och bål och fortsätter ut i armarna. Allt hänger ihop i en kedja som hela tiden samarbetar, utan att vi behöver tänka på det.
Vi kan uppleva rörelse som en våg som rör sig genom kroppen.
Eller som en vind genom ett fält, där inget strå rör sig helt för sig själv.
När vi rör oss långsammare blir det tydligare, att en liten förändring i fötterna påverkar balansen högre upp. Att kroppen plötsligt känns mindre ansträngd när samarbetet mellan olika delar fungerar, trots att den gör mer.
Jag tänker att det här inte egentligen är teknik att lära sig, utan mer något att återfinna och känna igen. En rytm som redan finns där, men som lätt försvinner i tempot vi lever i.
När den kommer tillbaka blir rörelsen mjukare, mer skonsam och effektiv, risken för skador minskar och samtidigt blir det lugnare i hjärnan.
Som så ofta – tillbaka till naturen. Kroppen som en del av ett stort system på en liten blå planet.