Så stod det på min lapp som brann upp i ett dramatiskt bloss på en takterrass i Nerja förra veckan. Uppgiften var att skriva ner vad vi är klara med och elda upp det i fullmånens sken. (Ja, visst låter det härligt flummigt, men det är sund psykologi på samma gång som magi.)
Är du en person som liksom jag läser av och håller koll på allt det där som inte syns? Som ser till vad andra behöver före dig själv? Svaret är troligen ja om du checkar några av de här boxarna:
• Du märker när stämningen förändras i ett rum.
• Du vet vem som behöver lite extra närhet just idag.
• Du formulerar om dina meningar för att ingen ska känna sig kritiserad.
• Du håller samtal mjuka, minns födelsedagar, jämnar ut konflikter, känner av när någon blivit sårad.
• Du är ofta den som anses inkännande och “får människor att må bra”
Länge gjorde jag allt det där automatiskt och helt utan insikt i vilket arbete det egentligen är.
Men att läsa av och att alltid vara uppkopplad mot andra människors känslor, att märka och förstå och anpassa sig kostar energi. Massor av energi!
Jag gick, och går fortfarande i viss mån, runt med en ständig vaksamhet som förvärrades under några år med en närstående i kris. Är alla okej? Behöver någon mig? Vad kan jag göra för att hjälpa?
Många, speciellt kvinnor men inte bara, har tränats in i detta sedan de var små.
Vi lär oss att vara behagliga, lyhörda, hjälpsamma. Att inte ta för mycket plats. Att känna in innan vi uttrycker egna behov. Att hålla ihop relationer.
Det här är fint på en del sätt men har en baksida – när man tränat länge på att uppmärksamma andra kan man till slut förlora kontakten med sig själv.
Plötsligt vet man exakt hur alla andra mår — men inte vad man själv känner och vill.
Många jag möter pratar om en stor trötthet som inte riktigt kan förklaras. Om du känner igen dig i det är du kanske helt enkelt bara en människa som håller fler relationella trådar än någon egentligen orkar.
Det är svårt att vila och återhämta sig när nervsystemet hela tiden arbetar med att hålla koll på omgivningen.
En annan sak – människor vänjer sig snabbt vid den som håller ihop allt. Och även om vi kan önska att andra skulle se allt vi bär, börjar förändringen med att vi själva får syn på det.
Så jag vill påminna dig (och mig själv):
Vet att det inte är ditt ansvar att:
– direkt försöka rädda stämningen.
– genast svara på varje signal.
– alltid bära andras känsloliv i din kropp
Vet att du kan
– låta andra ta ansvar för sitt humör och sina känslor.
– vila från att tolka
– träna på att låta någon annan bli besviken.
Det handlar inte om att bli mindre omtänksam utan att gradvis förstå att allt inte är ditt ansvar.
(Det kan också vara en gåva till andra. Att de får växa i sitt eget ansvar och bära det som är deras.)
En konkret sak som du kan prova om du vill:
Stanna upp ibland, i en konversation, i en relation, och fråga dig själv:
Vad känner jag just nu?
Träna hjärnan in i nya spår – att ett steg i taget inte bara och inte direkt gå till vad andra känner och behöver.
Bara:
Vad händer i mig?
Det kan kännas ovant först.
Men vi som alltid varit upptagna med att läsa av andra behöver ibland öva på att läsa av oss själva igen.