Det finns bara två sätt att leva sa Einstein, antingen som att mirakel inte finns eller som att allt som finns är mirakel.
Det blåser rejält i skogen när citatet dyker upp i mitt huvud. Så jag pausar och tar mig tiden att förundras över hur grenar och gräs dansar i vinden, ser ljuset som bryter igenom trädkronorna och hör vinden rassla i löven. 41:an brusar i bakgrunden och den får också vara med.
Jag går vidare lite mer närvarande och upptäcker en solig glänta längre fram.
En glänta i skogen påminner mig om inre gläntor.
Gläntor mellan tankesnurror där solen lyser ner och värmer marken.
Där växer blommor och liv frodas.
När jag kommer fram till den lilla öppningen och vänder mig mot åkern där bortom ser jag två rådjur som vaksamt höjt sina huvuden när de förnam min ankomst.
Och jag drar en lycklig suck över det vackra i möjligheten att upptäcka dom, att vara här vara nu, för den har inte alltid funnits hos mig.
Jag vandrar vidare på stigen som vi alla vet slutar vid ett stup.
Tack och adjö och inget tar vi med oss.
Men här och nu kan vi leva andas förundras och njuta.
Det finns tecken på mirakel överallt men bara den som väljer att tro det kan se det.